Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han mördas 28 februari 1986 på öppen gata i Stockholm. Från och med nu måste Almedalsveckan klara sig utan sin skapare och sitt främsta dragplåster.

Eva Sjöstrand skriver i Gotlands Tidningar 3 mars 1986:

Almedalen badar i sol. Vårvinter, kallt, hundra änder. Tomt. Vitt. Förbannat tyst.

Jag sparkar med foten i snön. Vill inte se den lilla röda fanan, vajande på podiet. Vasen med tre vissna rosor. Tulpanbuketten med kortet: ”Olof, din stämma har tystnat, ditt budskap lever”.

Det var tyst den julikvällen i somras också. Först bullrade det vilt. Fyratusen människor skulle hitta plats på gräsmattan, heja på bekanta. ”Nu kommer han” viskade dom. En ung grabb låg på stenläggningen vid hans fötter och lyssnade på talet.

När Palme lämnat inrikespolitiken och käbblet, när han svepte armen ut över folkhavet och parken och berättade om människan i Hiroshima som blev inbränd som en skugga i en sten – då var det andäktigt tyst i Almedalen. Jag njöt av en man som kunde lägga ord som musik. Njöt av en statsman som kunde tala världspolitik utan att rassla med kanoner.

Jag skrev till Hiroshima i höstas, berättade om vår ceremoni på Hiroshimadagen – i Almedalen. Dammen fylldes av små båtar med brinnande ljus, symboler för fred i världen. De svarade: förtjusta över att ha hittat oss på kartan, så långt borta men ändå med samma mål.

”Imagine there’s no heaven” sjunger John Lennon i radio. Mördad på öppen gata, precis som Olof Palme. Idag är det inte svårt att föreställa sig att himlen inte finns, åtminstone inte på jorden.

Men han trodde nog det, när han stod här och pratade i somras. Han hade fred på jorden som hopp, som mål. Låt oss trotsa ondskan! Precis så: stämman har tystnat men budskapet lever…